Nyår 07

Det hade varit en av de snöfattigaste vintrarna i mannaminne när vi firade vår första kväll på Möckelhult över nyåret 07. Vi var unga, naiva, och lyckligt ovetande om den analkande katastrofen. På vägen ner hade vi blivit varnade av en ortsbo att inte åka längre in med bilen, men vi var ju storstadsbor, lite förmer än den skrock som dem här "outbildade skogsnissarna har kokat ihop". Så vi parkerade helt enkelt mitt framför huset och räknade kallt med att den här vintern blivit besegrad av växthuseffekten. Men det skulle visa sig att vintern, var kallare än de hade räknat med.

Jonatan - fan vad najs med nyår

Jakob - ja, och med BIL. Så jälla smidigt och najs liksom

Jonatan - ja, som fan. Lätt att bil är bästa sättet att åka hit på

Jakob - Lätt

Jonatan - Det kommer aldrig snöa igen, det är för varmt

Jakob - Aa. Vintern kan sticka och gömma sig. HA HA HA

Jonatan - HA HA HA HA

Men dagen efter hade den småländska periferin genomgått en dramatisk förändring. 5 kanske 6 decimeter snö hade lagt sig i ett tungt täcke över gården och påminde oss genast om vilka sårbara och teknikberoende människor vi hade blivit. Bilen hade blivit helt täckt med snö och när vi skulle ge oss av slirade framdäcken och vi stod stilla.

Mimmi - Vad fan ska vi göra nu då? Ni får se till och fixa den här skiten.

Liv - Det börjar bli mörkt o

ckså. Vi måste skynda skynda skynda.

Jonatan - Fan jävla skit

Jakob - Ämen fyfan, det här är lika jobbigt som när någon säger "vi kan väl bara göra lite varma mackor".

De började gräva kring bilen, men snömassorna var enorma och de insåg snart att det skulle ta timmar, kanske dagar att gräva fram bilen. Dessutom satt ena däcket fast en decimeter ner i gruset. Då tog Jonatan initiativet. Han hade haft en känsla av ansvar de senaste dagarna, det var ju trots allt hans ställe och hans mammas bil de haft att åka ned med. Dessutom var de här människorna antingen inkapabla att reda ut saker på egen hand eller höggravida och därmed halvt invalidiserade. Så han kände att:

Jonatan - Nä nu jävlar. Lite råkraft 

och vinklade hjul löser nog den här knipan.

Han satte sig i bilen, vinklade hjulen, gasade utav helvete och sänkte bilen ytterligare en decimeter ner i gruset. Bilen var nu he

lt fast och modet började svika nyårsdeltagarna.

Mimmi o Liv o Jakob - Ämen fyfan. Vad gjorde du så för din sopa.

Jonatan - ...fff.ff.låt . Jag v..vet inte vad som ff.flög i mig.

Jakob - Herregud, vi kommer aldrig att komma härifrån. buhuhuhu

Då såg vi en silhuett i horisonten. Det var den lokala ortsbon som först hade försökt varna oss. Hon kom över till oss och använde ett gammalt knep som hon och hennes skogsnissar hade kokat ihop  för länge sedan. Hon grävde ett hål under däcket och lade ett par handdukar som grepp. Vips var bilen uppe och vi stod alla häpna med öppna munnar kring den fritagna bilen som frustade av nyvunnen kraft.

Jonatan - t...tack för hjälpen

Lokala ortsbon - Ingen fara. Kör försiktigt nu så ni kommer hem

Jakob Liv Mimmi - Det ska vi verkligen göra. Tack igen

Så åkte de hem, slagna av småbygdens nedärvda kunskaper om livet och dess skörhet. Och den lokala ortsbon? Hon lämnar oss med det odödliga ordspråket:

 Lokala ortsbon - dumma jävla stockholmsjävlar